Jag och tre hundar jag rastar går in i skogen. Någon minut efter ser jag att vi har ett hundmöte att förberedda oss på - med två mindre vovvar som glatt marscherar rakt mot oss. Jag sätter mina hundar vid sidan, tar fram hur mycket godis som helst och är i princip klar för hundmötet.
Väntar. Väntar.
Ingenting händer.
Kastar ett snabbt blick mot mötande ekipaget och vad ser jag? De står.
Ska ni inte passera?
Som svar får jag:
Mhm, jag vet inte.
Säger att jag faktiskt ska åt dit de står.
Mhm, den ena hunden är inte min.
???
Ha, vad spelar det för roll egentligen? Av de hundarna jag har är ingen min men det är jag som håller i koppel och har ansvar för att det ska gå bra och jag ser på mina hundar att det kommer det att göra också.
Till slut passerar kvinnan med hundarna. De tittar på oss bara en kort kort stund och sen på henne igen och allt detta går hur smidigt som helst.
Hundmötet avklarat.
Förstår inte vad det var som var svårt till att börja med ;-)
Men ibland är det inte alls så roligt... En helt annan sak hände mig häromdagen.
Tre hundar i koppel. En som inte bryr sig speciellt om andra hundar, en som fortfarande kan göra utfall mot mötande hundar (eller närmare sagt gör det om mötet dröjer på tiden eller man själv inte är "på" den) och en som är lite si så där beroende på hur alla andra beter sig.
Vi ser en man med en ung valp som kommer rakt emot oss. Och så ser jag att det är valpen som egentligen går med mannen och inte tvärtom. Det brukar aldrig sluta bra - om inte den dagen då senare när hunden blivit vuxen :-(
Hur som helst så har jag plötsligt två riktigt taggade hundar (starka som f*n) och en som helst skulle vilja springa iväg därifrån (dessutom inte direkt förtjust i valpar). Och mannen låter valpen sätta sig alldeles intill trottoaren där vi går (fast han har hur mycket plats som helst för att flytta sig lite längre bort - det har inte jag då det finns staket och hus vid min ena sida och så mannen och valpen på min andra sida).
Mannen:
Det är en valp
Jaha, tänker jag, jag ser ju det, är inte blind eller dum. Men för så pass taggade hundar som mina är spelar det absolut ingen roll vad det är för hund han håller i koppel. Deras stressnivåer och faktumet att en helt främmande unghund stirrar på dom och försöker dra åt deras håll typ 20cm från deras nosar är det enda som sitter i deras huvud!
Och så smäller det. Hunden från min vänstra sida hoppar upp för att göra utfall (jag håller dock kort koppel så han ändå inte kommer att röra vid valpen) och råkar trampa på hunden på min högra sida som tror i det hela att han blivit anfallen!
Naturligtvis låter det värre än det är i verkligheten när de två ryker ihop. Det är bara att stoppa foten emellan och skrika ett långt "nej" och de slutar direkt (det har hänt tidigare, tyvärr har jag ingen möjlighet att rasta dom separat - dessutom går de faktiskt helt ok ihop annars; det är bara vid hundmöten som det kan bli spänt).
Men vad kunde ha hänt om valpen råkat hamna emellan?!
Det hela slutade i att hundarna fick ett time-out och det gick bra efteråt. Men kunde ha undvikits om mannen stigit åt sidan istället för... ja, för vad då? Tänkte han låta valpen komma fram och hälsa (på tre helt främmande, supertaggade hundar i koppel på en öppen gata?!) eller?!
Jag blir lite fundersam när jag ser vissa människor (hittills har det enbart varit män!). Deras hund sätter sig mitt på trottoaren/stigen/vägen för mötande ekipaget och de gör absolut ingenting för att få hunden med sig. De låter den bara sitta där.
Jaha, och vart ska det andra ekipaget ta vägen? Hoppa över?
À propos det sistnämnda... Jag har faktiskt gjort det en gång. Jag vet, dumt, men jag gick vid sidan av vägen med en av "mina" hundar som jag vet inte kommer att göra något oavsett vad den andra hunden gör, den mötande hunden fastnade rakt framför oss och mannen som höll i (flexi)koppel var på andra sidan med kopplet utsträckt över hela trottoaren.
No comment...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar