Vovve.net

onsdag 30 januari 2013

Ytterligare en företagsjämförelse (kort)

Har idag hittat något som verkar som ett större företag som anställer hundrastare för uppdrag runt i Stockholm. Läste deras beskrivning.

"Vi skiljer oss dock ifrån andra hundvaktsföretag på så vis att

- Vi utbildar vår personal konternuerligt
- Vi ger dem inspiration
- Vi väljer pålitliga och rutinerade hundvakter
- Vi väljer personal som är prickfritt i polisregister"

Och nu undrar jag... hur skiljer de sig från mitt företag?

Jag utbildar mig kontinuerligt (så stavas det, förresten): just nu med fristående högskolekurser och andra föredrag inom hund, om en månad med yrkesutbildning inom samma ämne. Läser nästan uteslutande hundböcker och hundartiklar till så pass djup grad att Husse snart tröttnar på mig totalt.

Jag kollar regelbundet med vad andra liknande företag på marknaden har att erbjuda och söker inspiration för att förbättra mina tjänster eller mitt sätt att "utföra arbetet".

Jag behöver inte lita på mina förmågor att välja en pålitlig person - jag kör själv, förmedlar tjänsten till ingen annan och om jag får hjälp (i "form" av maken) så är jag alltid med och hans jobb består av att ta t.ex. en hund som gärna vill ha lite mer frihet eller hjälpa till att hålla ett öga på våra hundar när jag släpper dem för lek. Maken min har jag varit ihop med i över 6 år så... det självt är enligt mig bästa beviset på att han är pålitlig :-)
Så det finns ingen risk i att bli "blåst" när man anlitar mig för det är jag och endast jag som ansvarar för att din hund ska komma ut.

Enkelt.

Så... jag tror jag vinner ;-)

måndag 28 januari 2013

Gårdagens filmer om/med hund

Igår kväll såg jag två filmer med hund som tema.

Den första filmen var en helt vanlig familjefilm, lite småtråkig och förutsägbar men något som jag definitivt skulle kunna tänka mig visa mina barn (om jag nu hade några). Filmen hette "A Dog of Flanders" och handlade om en fattig pojke med stora drömmar och hans bouvier.

Den andra filmen blev en positiv överraskning. "Red dog", en exceptionell kelpie och hans historia.
"Sometimes you pick you dog, sometimes your dog picks you"
Jag blev i alla fall kär i filmen och i storyn :-)

söndag 27 januari 2013

"I can't believe it. It's a miracle"

Länge sedan jag började fundera hur på bästa sättet kan man bemöta folk som tror att "dog whisperer" arbetar bra. Nu har jag äntligen hittat det - ett examensarbete som tillhör Rasmus på R+ Hundskola där han mycket konstruktivt och sakligt framför sin kritik (med exempel ur utvalda avsnitten). Det hela behöver inte min kommentar alls. Rasmus har gjort ett fantastiskt jobb. Tack.
Nu vet jag! Här är länken --->

fredag 25 januari 2013

Vad glad jag är för att vi saknar rastgårdar...

Jag följer en rad olika hundrastningsföretag på olika sidor. Det är intressant att se hur olika personer arbetar - söker en del inspiration.

Idag blev jag dock lite förbryllad. En hundgrupp bestående av flera individer än fem i en rastgård. Godisuppletande.

Och jag funderar om personen som arbetar med just detta inser vilka risker som finns i att släppa så många hundar ihop och slänga lite begränsade resurser därinne för de att dela själva? Ja, jag har ett par individer i mina grupper som skulle kunna delta i ett "gemensamt" godissök, bl.a. två unga retrievers av varsitt kön där jag aldrig sett någon som helst tendens till resursförsvar MEN jag tar för säkerhets skull inga risker ändå. Det är inte mina hundar, jag känner de väl men aldrig till 100% då jag inte bor med dem permanent. De ingår inte i samma flock, de är endast tillfälligt hos/med mig. Jag vill inte att hundarna ska känna stress på det viset - man vet aldrig vad som egentligen är individens tröskel och det som är tröskeln ena dagen behöver inte vara det den andra. Olika faktorer spelar roll, idag kan det t.ex. vara lite ont i tassen eller nån kramp här och där pga kylan.

En annan sak jag reagerade på är just det där med att stå i en rastgård när det är så kallt. Jag skulle aldrig få för mig att bara ställa mig och göra ingenting och känna mina fingrar frysa medan hundarna springer hur de vill. För det första, skulle aldrig utsätta mig själv för kylan på det viset. Man mår bäst genom att röra på sig, det gäller inte bara hundarna.
För det andra, det jag gillar med mitt jobb är just umgänget med hundarna, vår kommunikation med varandra och kommunikationen hundarna emellan. Tiden jag tillbringar med "mina" hundar är deras tid - och visst kan jag kolla mejl lite då och då eller uppdatera en status på fb under tiden när jag verkligen känner att jag måste säga nåt (det är trots allt ganska ensamt jobb, speciellt för en person som jag som är rätt pratsam av sig) - men i övrigt gör vi grejer TILLSAMMANS, jag och hundarna. Och det är just det som gör mitt jobb till det häftigaste!

Ibland blir jag lite avundsjuk på dom dogwalkers som har tillgång till rastgårdar i sina områden men sen tänker jag - nej, vi har det bra som vi har det. Rastgårdar skulle göra mig lat och det vill jag absolut inte vara.
Och även när jag släpper hundarna lösa (det händer, försöker dock hålla mig till max 3 åt gången för att kunna styra ifall nån situation uppstår, fast ja, återigen, det händer att jag släpper 4 stycken men just i den gruppen är alla mkt enkla att avbryta och de kommer i princip direkt när man ropar, och så formar de par när de leker alt. springer bara fram och tillbaka) då ser jag alltid till att befinna mig själv i rörelse. Hundarna är tvungna att hålla fokus på mig under leken och riskerna för bråk minskar rejält med delad uppmärksamhet.

Godissök - ja, det fixar vi ibland också. Men en och en. Vi har det bra som det är och jag vill absolut inte skapa några konstiga konkurrenssituationer där någon skulle känna sig tvungen att ta till våld.

Jag är rätt glad över att vi inte har någon rastgård här...




tisdag 22 januari 2013

Otrevlig när jag inte menar det?

Ibland kommer känslan - jag räcker inte till. Ibland kommer känslan - jag bör nog göra något annat. Ibland kommer till och med känslan - jag bör bo i ett annat land.
Men men... så är det ibland.
Idag är en sådan dag. Bara att överleva den (den är ju nästan slut ändå). Ta nya tag imorgon. För imorgon kommer allt gå bra!

Försökte släppa hundarna så ofta det gick idag så att de skulle få värma sig lite. Schnauzern och vår pudelkompis tyckte vissa stunder att det var lite för kallt och ville heller vara i bilen än ute - om inte lösa, för då ville de inget annat än att springa :-)

Ett av dagens hundmöten (och många har det varit, inte alla så lyckade). Har tre hundar med mig, Skägget, vår pudelkompis och en border terrier. Den sistnämnda går igång på andra hundar (om man inte ligger steget före - vilket jag har lärt mig att göra i hans fall så våra promenader blir lyckade i ungefär 95%) så när jag ser en man med två airedales (mannen hade tidigare haft tre och jag vet av egna erfarenheter och andras berättelser att de agerade och reagerade rätt hårt och intensivt som flock mot andra hundar). Jag är inte säker på om han kommer att gå just den vägen jag står på men efter att ha sett mig omkring och insett att en nästan otrafikerad gata löper längst "vår" trottoar och att vi kan passera varandra utan att hundarna behöver konfronteras pga snöhögar emellan bestämmer jag mig för att stanna och vänta tills de försvunnit. Går ner på knäna mellan hundarna och börjar mata med godis. Lugn och tyst stämning hos oss. Skönt.

Mannen är på väg in i svängen men hejdar sig när han ser oss.

"Är det en tik?"
Och jag tänker mig "Vad spelar det för roll? De ska inte hälsa oavsett" och jag vet att jag måste svara nåt för att mannen inte ska fortsätta mot oss för mötet på sånt nära håll klarar vi inte tyst. Och jag vet att bara border terriern inser att hundarna står bakom honom kommer han väcka livet i alla levande och döda inom radie av 2km (är väl medveten om att han vet att det finns nån hund i närheten bara han inte bryr sig än för godiset har högre värde - än så länge). Jag vet att jag måste svara något och jag vill inte låta otrevligt eller så, och jag har ingen aning hur min röst kommer att låta eftersom jag inte använt den på ett tag.

Så jag lyckas bara med "kom inte hit, prata inte, snälla" och så bärs rösten mycket högre i den rena kyliga luften så mannen blir riktigt sur för att jag skriker, enligt honom. Och jag som absolut inte ville vara otrevligt...
Är det mitt fel för att jag låter högre än genomsnittlig svensk? Så låter jag, helt enkelt. Har en barsk röst, gestikulerar mycket och har inte svenskan som modersmål - därför är det svårt för mig att snabbt hitta passande ord om jag är inne i något annat för stunden, som t.ex. att behålla hundarna lugna under tiden.

Men men... mannen surade en stund och sen gick han på vägen precis där jag tänkte att han skulle kunna gå och alla hundar, både "mina" och hans klarade mötet galant.
Och det tror jag är det viktigaste.

Igår läste jag en rolig grej, Lexikon i hundmöten på Ålandstidningens webbplats. Roligt läsning och mycket sant ligger i artikeln. Jag har dock lite svårt för den där "är den en tik eller hane"-frågan. Speciellt när jag jobbar. Är då inte ute efter att vara social med andra hundägare...
Men otrevlig ville jag inte vara heller så jag ber om ursäkt om jag uppfattades så.

söndag 20 januari 2013

Om allt och ingenting i ett kort inlägg

Öppnat och stängt.
Öppnat och stängt.
Öppnat och stängt.

Hur många gånger? Vet inte ens själv. Har slutat räkna.

Skulle vilja skriva nåt fint inlägg, många tankar snurrar i huvudet men kan inte riktigt sätta ord på det hela. Har blivit omregistrerat på Hundens beteendebiologi II, precis som jag ville så nu kör jag lite smått under de resterande januaridagarna och sen hela februari - för att rivstarta mars med 2 utbildningar, ännu mera jobb och förhoppningsvis redan agilityträning ute.

Än så länge tränar vi bara lite smått hemma under promenaderna. Inget speciellt. Laddar upp. Och passar andra vovvar under tiden. Idag är det bästa dragvädret men har en hund som inte ska motionera alldeles för mkt och då är det lite svårt att köra den ena när den andra inte får springa hela tiden men den så gärna vill göra det. Så vi vilar istället.




måndag 7 januari 2013

Tillbaka till "livet"

Tillbaka till "livet".

Har varit bortrest förra veckan. Äntligen fick jag en chans att besöka min familj i Polen - efter exakt 10 månader. Så jag lämnade Schnauzern åt Husse och Hussemor (som kom i helgen), tog chansen och stack. Först tappade de mitt bagage och jag fick handla en hel del grejer för att åtminstone kunna duscha efter resan, sen hittades väskan och fraktades till min gamla hemstad så jag var liksom tvungen att släppa dubbla hårborstar, tandborstar etc. tillbaka till Sverige. Och några julklappar också.
Känner mig så dumt, jag har inte köpt något åt någon alls...

Hur som helst, idag var min första arbetsdag i år. Före jobbet kände jag mig lite stressad - det blir alltid så när jag inte har rastat på länge och vet inte vem som är hemma och vem som inte är, vilka vi kommer att möta under våra promenader, hur vägunderlaget ser ut... och sist men inte minst - jag fick introducera en ny vovve :-) En äldre foxterrierdam med mycket bestämda åsikter. Schnauzern hade fått träffa henne en gång tidigare och blev lite kär efteråt men hon verkade inte så förtjust i honom. Nu har de dock förklarat sina ställningar för varandra ser det ut som. Först blev Skägget ordentligt utskälld vilket fick honom att backa (det var ju damens intention!), sen erfar han att man inte ens får titta åt hennes håll för då får man ett morr på sig, sen var de klara och kunde gå tillsammans utan gruff :-) Jag var noga med att inte tvinga de att närma sig varandra för mkt (koppel kan ställa till det rätt ordentligt, det vet jag från min egen erfarenhet) och smidigt gick det efteråt.

Damen fick också träffa en promenadkompis till - mötet med Vovven hade ju gått så bra så jag tänkte att jag introducerar en hund till. Sista promenadkompisen får vi träffa imorgon eller i övermorgon så att hon hinner vänja sig vid Schnauzern och Boxern först :-) Det blev vår största och snällaste hund, Boxern, som fick träffa den bestämda damen idag.
Jag visste ju att det skulle gå bra men ändå en känsla funnits i mig hela tiden: "Tänk om det inte gör det?" Men det gjorde det, det gick bättre än väntat (inga morr och inga skall där!) och nu har jag verkligen en riktigt positiv känsla inför morgondagen :-D

Några hundar är fortfarande borta så nu kör vi lite "deltid", en mjuk start på året. Skönt.

tisdag 1 januari 2013

Önskningar för 2013 och lite Nyårsnattsrapport

Vad önskar jag mig i 2013?

* att jag äntligen hittar ett par uppfödare som passar mig och som kan i framtiden erbjuda mig en bra valp som utökar vår lilla flock
* att jag äntligen fixar mina hälsoproblem så att de inte står i vägen för allt annat
* att min utbildning går smärtfritt :-D
* att vi debuterar på tävlingsbanor i agility och lydnad (agility har jag inga speciella mål med, bara att prova på och se vad vi tycker om tävlingar; lydnadens mål är LPI i år)
* att jag fyller i den sista lediga platsen jag har hos Emilias Hundtjänst så att jag kan fokusera fullt på att vidareutveckla relationer i de nuvarande grupperna - att vara fullbokad innebär fasta rutiner och det är rätt avslappnande för hundarna som rastas
* att jag hittar tid för den omfattande pälsvården som Vovvens mjukare (tyvärr) päls kräver så att han kan visas upp för en domare som bedömer honom nu när han är vuxen (ja, han fyller faktiskt tre nästa månad)

Tror inte jag har så mycket mer att önska mig egentligen. Kanske hitta ett ställe som kan ta emot Schnauzern vissa helger så att Matte och Husse kan göra saker tillsammans utan hund ibland, t.ex. åka på en weekendresa eller gå på bio. Jag har några platser som jag är intresserad i, nu är det bara att boka besök hos dom och se med egna ögon :-D


Nyårsafton har gått hur lugnt som helst här hemma. Schnauzern var ute vid 20-tiden och då brydde han sig inte ett dugg trots att det smällde med jämna mellanrum. Mötte en springer/bc-blandisen Signe som han gillar väldigt mycket, hon var hur rädd som helst - han fattade inte alls varför hon inte vill leka med honom som vanligt eller åtminstone lukta på honom...
Husse och jag såg på Snabba Cash 2 och sen startade vi Spotify och började med vår turné över olika skivor, låtar och stilar. Tänkte egentligen se på nån mer film men vi fastnade med musiken och så gick Nyårsnatten förbi. Hunden låg för det mesta i sovrummet där han brukar vara, kom till oss i vardagsrummet en stund bara för att mysa lite och bli kliad (i takt med musiken, haha), sen tillbaka till sängen.

Men jag förstår upprördheten över hur fyrverkeri skjuts åt höger och vänster och tänkte mycket på djur som inte har det som vi, inte bara hundar och katter som har nånstans att ta vägen och gömma sig utan också om alla de vilda djur som vi har i närheten (man måste faktiskt inte bo på landet för att ha rådjur, harar och rävar till grannar) som inte haft nånstans att gå - höger, vänster, framåt, bakåt - fyrverkerierna överallt (fast det var något bättre än förra året, vädret skrämde kanske flera eller kanske hjälpte det blöta att släcka vissa skjutningar så att inget hände trots försök - det innebär dock inte att det var tyst här, långt ifrån det!). Sånt gör mig riktigt ledsen. Skulle vilja krama de fina rådjuren som vi har här och berätta för dom att det inte är någon fara men det kan jag naturligtvis inte...