Bara hoppas på en bättre dag imorgon...

Nu har det gått ett tag sen senaste inlägget men det händer alldeles för mycket grejer här för att jag ska hinna med allt inkl. bloggande.

Det märks att höstterminen har börjat. Eller i alla fall att sommarsemestrarna tagit slut. Redan 1:a augusti träffade man många flera hundar ute än under hela juli (och jag måste erkänna att jag blivit lite bortskämd med tomma gatorna här), men sen kom alla stressade bilister i bilden - och det är faktiskt inte roligt alls. Finns en korsning här, kör man bil eller cyklar på gatan möts man av en stoppskylt - från alla håll. Yes, när jag tog körkort lärde jag mig att stopp inget annat betyder än just stopp oavsett om vad som finns på korsningen annars. Men uppenbarligen lärde de inte samma regler här - knappt någon stannar där öht. Och om en bil stannar är det endast för att de ser en annan bil komma från nåt håll. Så fort bilen är borta är det alltså fritt fram att köra oavsett om fotgängare befinner sig på övergångsställen eller ej!
Och så går jag där med mina hundar, ibland tre, ibland fyra, och blir nästan påkörd av antingen en gammal gubbe (ursäkta språket men det brukar vara en äldre man bakom ratten när bilen inte stannar) eller en ung tjej som pratar i telefonen och gör smink istället för att se sig omkring... Obehagligt. Räknar inte längre hur många gånger jag har stannat där och stått för alla bilister trots att de egentligen ska släppa mig och hundarna över gatan...


Idag hände dock nåt helt sjukt. Går med mina hundar, just i den stunden fyra men jag hade fem en kort stund innan. En är inte så förtjust i främmande (kan nafsa när den känner sig trängt), en är rädd för högljuda människor (och ting), en är nästan döv och lite blind och en som är riktigt glad i allt och alla. Ser en grupp av riktigt högljuda ungkillar närma sig oss. Tar det riktigt lugnt, eller försöker i alla fall. Kontakt med hundarna. Det går bra så länge. Killarna frågar om de får klappa hundarna samtidigt som de gör en sluten cirkel runt om oss och då måste jag agera snabbt som f*n så jag säger snabbt "akta" samtidigt som jag försöker svänga åt sidan för att ge hundarna rätt utrymme. Det börjar kännas riktigt obehagligt. Förklarar snabbt att en av mina hundar är inte helt snäll och att det är bättre att inte klappa någon av dom. Pojkarna verkar förstå - iaf hur det såg ut just då.

Lämnar två hundar. Kvar är jag med två stycken, den sura och den glada. Där möter jag killarna igen. De skrattar och retas lite med hundarna men nu håller vi oss på avstånd och det ser inte så farligt ut alls (trots att det är lite obehagligt ändå). Snabbt går det och det är jag glad över. Tyvärr visar det sig att de tänker åka samma spårvagn som vi... De hoppar fram, jag går med hundarna bak och sätter mig lugnt som vanligt, hundarna på varsin sida mig väntar fint på belöningen.
Plötsligt hör jag "hej, där är hundarna!" och så SPRINGER hela gruppen till oss och kastar sig på sätena runt om. Ställer frågor som jag inte ens försöker svara på för att just den stunden på tåget har jag faktiskt min lunchpaus och efter nästan 5 timmar på jobbet och 4 väntande efter skulle jag uppskatta en ledig stund där jag får slappna av. Men icke. Visar sig att den sura inte är så sur längre, han nosar på ena pojken och är helt ok med att dessa sitter bredvid - vi har ju tränat så mycket på det med alla hundar som reser kommunalt med mig, att bara sitta eller ligga och inte bry sig om människor, att det sitter rätt bra i hundarnas huvud. Så bra att den glada typen håller fullständigt fokus på mig och inte bryr sig alls om killarna som försöker få honom att titta på dom (*stolt dogwalker*).
Då kommer biljettkontrollanter och hjälper mig. Berättar för pojkarna att hundarna kanske inte vill bli klappade (TACK!) och killarna lyssnar. Stiger av. Jag får mina två stationer, hinner knappt ta ett tugga macka innan det är dags att sätta igång och jobba igen...

Två timmar senare ska vi ut på tåget igen. Denna gång med endast en hund. Kommer till stationer. Där möts jag av skrik "hunden!" - och då gissar jag att det är nån av dessa killar som störde oss tidigare under dagen. Jag bad lite irriterad om att bli lämnad i fred, tror det kom till "fel" pojke som inte varit med tidigare för han blev lite sur över att han inte gjort nåt, enligt honom själv iaf. Hunden helt slut, lägger sig ner och vilar medan jag faktiskt tar min tid och svarar på pojkarnas frågor (igen - istället för att ta en fikapaus så som det var tänkt... nu har jag jobbat i nästan 7 timmar utan paus). Pojken som pratar mest intar en kaxig position... men plötsligt ser jag riktig rädsla i hans ögon när jag stiger upp, kommenderar hunden att följa med och närmar mig honom. Förklarar dock snällt (nu är jag snäll... ingen idé att vara upprörd, hjälper ingen) att om han vill klappa då är det rätt läge nu för att nu är hunden lugn och nyfiken. Pojken tar ett steg bakåt men sträcker handen mot hunden - och hunden viftar på svansen, försiktigt men vänligt. "Se, ingen fara, nu är han glad", säger jag.
Spårvagnen kommer och pojkarna försvinner lika fort som de dök upp...

Det som jag tycker är skrämmande är att ju mer jag försökte hålla killarna från hundarna desto mer ville de retas... med mig, med vovvarna... jag vet inte. Ytterst obehagligt, tycker jag, för det kan faktiskt hända en olycka om man beter sig som de gjorde. Där skulle man behöva en ordentlig upplysning om hundens signaler och hur man bemöter främmande fyrbenta. Synd att föräldrarna inte gjort sin läxa :-(

Jag hoppas verkligen att pojkarna från idag är i skolorna imorgon och inte hänger runt i hela området för jag vill inte möta dom imorgon igen... Och definitivt inte varje dag - om de nu åker samma tåg för att äta lunch några stationer ifrån skolan.

9 timmar utan en lugn paus... inte konstigt att mina magproblem verkar ha kommit tillbaka :-(
Well, bara hoppas på en bättre dag imorgon!