Det har hänt en gång innan att jag sa åt Schnauzern att söka nån och när han efter en stunds snurrande tog fart åt ett håll men som kändes fel för mig har jag då beslutat att avbryta och inte följa.
Schnauzern hade då rätt.
Nu senast i fredags skulle vi på en promenad tillsammans med våra kompisar M&M (ena M:et är en JRT, den andra går på 2 ben). Vi frågade inte ens var vi skulle träffas utan bara utgick ifrån att de kommer att vänta på oss vid "skogsingången" bredvid deras hus (fast från "ingången" ser man inte deras port då det finns en backe emellan). Vi var typ 8min sena.
Jag sa åt Skägget att söka M., han snurrade och snurrade och snurrade och sen tog riktning - M&M:s hus.
"Ja, jag vet att de bor där men var är de?", frågade jag.
Skägget pekade med nosen mot deras hus igen... Sen snurrade ett varv runt trädet och stenen där igen...
Så av allt detta snurrande trodde jag inte på honom och valde en annan väg. Efter 5min insåg jag att vi skulle göra bäst om vi gick tillbaka till deras hus och nu ända till porten och så skulle Schnauzern ta upp spåret därifrån och visa vart de gick. Ha, smart, vad?
Och så gick vi till porten och vad? Där står M&M och pratar med en granne (i väntan på oss)!
Hade jag lyssnat på Skägget på en gång hade jag sluppit snurra runt och frysa i det kalla vinden.
Nästa gång, jag lovar, nästa gång kommer jag lyssna på min hund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar