Vår första ringträning någonsin

Igår var det premiär av en ny sorts träning för mig och Skägget - vi har nämligen tagit oss hela vägen till Farsta för vår första ringträning nånsin! Svårt som det var att hitta dit var det ingenting i jämförelse med hur mycket Schnauzern pep och gnällde när vi anlände dit... Hemskt! Många ridgebacks var det, de unga och tikarna verkade han vara väldigt intresserad av men vuxna hanen verkade han inte ett dugg tycka om så det blev lite gruff där när vi hamnade alldeles för nära.

Det roliga var att vi träffade Strikes uppfödare Susanne och hennes fina rottistik så jag kände mig inte så ensam bland alla okända människor. Vi fick lite beröm för Schnauzerns "nya" päls (tack RP Hundpiffet för all hjälp!) - det känns riktigt, riktigt bra. Ju närmare april vi kommer desto bättre det känns att visa upp min hund :-)

Den viktigaste saken att komma ihåg från gårdagens träning verkar vara "utstrålning". Instruktören menar att helheten är så mycket viktigare än att hunden står med något ben för långt fram eller bak, att domaren kan ändå bortse från detta om hunden som står där i ringen uppträder självsäker och... Ja, helt enkelt visar upp sig. Och vägen dit går genom att man själv utstrålar självsäkerhet och att hunden ser sin människa som det bästa och mest värdefulla som finns i hela världen. Därför är det viktigt att träna positivt och bygga upp förväntan hos hunden - vi äter gott godis, vi busar, vi kampar... allt som hunden älskar men hunden ska aldrig veta vilken belöning och när den kommer. Det är då vi får den hunden som man vill se i ringen.

(ja, ungefär så; hon kunde förklara det mycket bättre men jag måste säga att jag gillade det jag hörde + att jag har faktiskt sett en del hundar tränade hos den instruktören på Mässan för en månad sedan och jag gillade STARKT det jag såg!)

Så det är där vårt fokus ligger i fortsättningen.

Vi sprang en hel del med våra fina hundar, först var det rätt kaotiskt och hundarna drog alldeles för mycket men... Efter en stund märkte jag stor förändring i Schnauzerns beteende, han började bli mer uppmärksammad på vad som händer i kopplets andra änden och han anpassade tempo till mig och gruppen. Dock var det väldigt svårt att inte titta på hunden och samtidigt berömma när hunden gick som bäst - jag ser ju inte hunden, eller hur? ;-)
Handsignalen för att ställa hunden framför har vi också börjat jobba med och Strike fattade direkt. Så nu ska vi bara fortsätta med den delen av träningen lite till, nu ska jag jobba på avståndet mellan mig och honom så att han inte står alldeles framför som i rallyn. Men han kan ställa sig hyfsat fint, det kan han :-) Och Emily, instruktören, kunde komma och klappa/hantera honom under tiden utan att han brydde sig nämnvärt, han bara sneglade lite med blicken på henne med hans fokus låg på min handsignal :-D Han var naturligtvis inte den bästa hunden där i gruppen men med tanke på noll erfarenheter av utställning (räknar inte valpklassen för länge sen och mina besök på mässan och Solvalla) så är jag stolt över hans lilla prestation, speciellt med tanke på miljö som var helt nytt.

Det var roligt att se de andra hundarna för trots att det fanns flera ridgebacks där fanns det också andra hundraser, inkl. en vlcak (FIN!).

Ska försöka komma dit och träna igen nästa vecka trots att det är min examensvecka där jag egentligen skulle plugga lite mer i början... Tycker fortfarande att utställning inte riktigt är min sak men vem vet... jag kanske ändrar min uppfattning ju mer jag tränar? :-)