Vad glad jag är för att vi saknar rastgårdar...

Jag följer en rad olika hundrastningsföretag på olika sidor. Det är intressant att se hur olika personer arbetar - söker en del inspiration.

Idag blev jag dock lite förbryllad. En hundgrupp bestående av flera individer än fem i en rastgård. Godisuppletande.

Och jag funderar om personen som arbetar med just detta inser vilka risker som finns i att släppa så många hundar ihop och slänga lite begränsade resurser därinne för de att dela själva? Ja, jag har ett par individer i mina grupper som skulle kunna delta i ett "gemensamt" godissök, bl.a. två unga retrievers av varsitt kön där jag aldrig sett någon som helst tendens till resursförsvar MEN jag tar för säkerhets skull inga risker ändå. Det är inte mina hundar, jag känner de väl men aldrig till 100% då jag inte bor med dem permanent. De ingår inte i samma flock, de är endast tillfälligt hos/med mig. Jag vill inte att hundarna ska känna stress på det viset - man vet aldrig vad som egentligen är individens tröskel och det som är tröskeln ena dagen behöver inte vara det den andra. Olika faktorer spelar roll, idag kan det t.ex. vara lite ont i tassen eller nån kramp här och där pga kylan.

En annan sak jag reagerade på är just det där med att stå i en rastgård när det är så kallt. Jag skulle aldrig få för mig att bara ställa mig och göra ingenting och känna mina fingrar frysa medan hundarna springer hur de vill. För det första, skulle aldrig utsätta mig själv för kylan på det viset. Man mår bäst genom att röra på sig, det gäller inte bara hundarna.
För det andra, det jag gillar med mitt jobb är just umgänget med hundarna, vår kommunikation med varandra och kommunikationen hundarna emellan. Tiden jag tillbringar med "mina" hundar är deras tid - och visst kan jag kolla mejl lite då och då eller uppdatera en status på fb under tiden när jag verkligen känner att jag måste säga nåt (det är trots allt ganska ensamt jobb, speciellt för en person som jag som är rätt pratsam av sig) - men i övrigt gör vi grejer TILLSAMMANS, jag och hundarna. Och det är just det som gör mitt jobb till det häftigaste!

Ibland blir jag lite avundsjuk på dom dogwalkers som har tillgång till rastgårdar i sina områden men sen tänker jag - nej, vi har det bra som vi har det. Rastgårdar skulle göra mig lat och det vill jag absolut inte vara.
Och även när jag släpper hundarna lösa (det händer, försöker dock hålla mig till max 3 åt gången för att kunna styra ifall nån situation uppstår, fast ja, återigen, det händer att jag släpper 4 stycken men just i den gruppen är alla mkt enkla att avbryta och de kommer i princip direkt när man ropar, och så formar de par när de leker alt. springer bara fram och tillbaka) då ser jag alltid till att befinna mig själv i rörelse. Hundarna är tvungna att hålla fokus på mig under leken och riskerna för bråk minskar rejält med delad uppmärksamhet.

Godissök - ja, det fixar vi ibland också. Men en och en. Vi har det bra som det är och jag vill absolut inte skapa några konstiga konkurrenssituationer där någon skulle känna sig tvungen att ta till våld.

Jag är rätt glad över att vi inte har någon rastgård här...