Otrevlig när jag inte menar det?

Ibland kommer känslan - jag räcker inte till. Ibland kommer känslan - jag bör nog göra något annat. Ibland kommer till och med känslan - jag bör bo i ett annat land.
Men men... så är det ibland.
Idag är en sådan dag. Bara att överleva den (den är ju nästan slut ändå). Ta nya tag imorgon. För imorgon kommer allt gå bra!

Försökte släppa hundarna så ofta det gick idag så att de skulle få värma sig lite. Schnauzern och vår pudelkompis tyckte vissa stunder att det var lite för kallt och ville heller vara i bilen än ute - om inte lösa, för då ville de inget annat än att springa :-)

Ett av dagens hundmöten (och många har det varit, inte alla så lyckade). Har tre hundar med mig, Skägget, vår pudelkompis och en border terrier. Den sistnämnda går igång på andra hundar (om man inte ligger steget före - vilket jag har lärt mig att göra i hans fall så våra promenader blir lyckade i ungefär 95%) så när jag ser en man med två airedales (mannen hade tidigare haft tre och jag vet av egna erfarenheter och andras berättelser att de agerade och reagerade rätt hårt och intensivt som flock mot andra hundar). Jag är inte säker på om han kommer att gå just den vägen jag står på men efter att ha sett mig omkring och insett att en nästan otrafikerad gata löper längst "vår" trottoar och att vi kan passera varandra utan att hundarna behöver konfronteras pga snöhögar emellan bestämmer jag mig för att stanna och vänta tills de försvunnit. Går ner på knäna mellan hundarna och börjar mata med godis. Lugn och tyst stämning hos oss. Skönt.

Mannen är på väg in i svängen men hejdar sig när han ser oss.

"Är det en tik?"

Och jag tänker mig "Vad spelar det för roll? De ska inte hälsa oavsett" och jag vet att jag måste svara nåt för att mannen inte ska fortsätta mot oss för mötet på sånt nära håll klarar vi inte tyst. Och jag vet att bara border terriern inser att hundarna står bakom honom kommer han väcka livet i alla levande och döda inom radie av 2km (är väl medveten om att han vet att det finns nån hund i närheten bara han inte bryr sig än för godiset har högre värde - än så länge). Jag vet att jag måste svara något och jag vill inte låta otrevligt eller så, och jag har ingen aning hur min röst kommer att låta eftersom jag inte använt den på ett tag.

Så jag lyckas bara med "kom inte hit, prata inte, snälla" och så bärs rösten mycket högre i den rena kyliga luften så mannen blir riktigt sur för att jag skriker, enligt honom. Och jag som absolut inte ville vara otrevligt...
Är det mitt fel för att jag låter högre än genomsnittlig svensk? Så låter jag, helt enkelt. Har en barsk röst, gestikulerar mycket och har inte svenskan som modersmål - därför är det svårt för mig att snabbt hitta passande ord om jag är inne i något annat för stunden, som t.ex. att behålla hundarna lugna under tiden.

Men men... mannen surade en stund och sen gick han på vägen precis där jag tänkte att han skulle kunna gå och alla hundar, både "mina" och hans klarade mötet galant.
Och det tror jag är det viktigaste.

Igår läste jag en rolig grej, Lexikon i hundmöten på Ålandstidningens webbplats. Roligt läsning och mycket sant ligger i artikeln. Jag har dock lite svårt för den där "är den en tik eller hane"-frågan. Speciellt när jag jobbar. Är då inte ute efter att vara social med andra hundägare...
Men otrevlig ville jag inte vara heller så jag ber om ursäkt om jag uppfattades så.