Schnauzern och skvallerträning vs jaktlabradoren och skvallerträning (tydliga skillnader finns det)

Det har varit ett uppehåll på bloggen och jag har påbörjat flera inlägg under tiden. Skulle vilja skriva om hundmöten (och hur man kan utlösa reaktion av en hund med problematik genom att själv öppna munnen mot den andra ägaren...), skulle vilja skriva om flexikoppel (inget spy-inlägg, snarare om varför flexikoppelhundarna inte kan gå fint i vanligt koppel... för det hänger ihop!) men det får bli labradorträning idag.
För det är roligt att träna labbar! Speciellt jaktlabbar och speciellt i vardagslydnad!

Skvallerträning har många hört talas om. Tanken är att min hund ska ta kontakt med mig (skvallra) när den får syn på något den lärt sig att skvallra på (t.ex. en annan hund, ett annat djur, en bil eller vad som helst).
Jag har blandade erfarenheter utav detta. Det är häftigt när det fungerar men det fungerar inte på alla hundar och definitivt inte på samma sätt. Jag har försökt skvallerträna schnauzern här hemma. Jag har, ärligt talat, gett upp. En hund som agerar först och "tänker" sedan, som dessutom är avlad för att vara självständig och lagom förarbunden kommer inte så enkelt titta upp på dig bara för att du erbjuder något gott. "Matte, det där kan jag ta sen, nu har jag något viktigare att ta hand om!" har jag fått som svar på mina försök.

Boll, boll fungerar på min hund men samtidigt kan jag inte riktigt kasta ut bollen för hämtning när jag inte vet vad den andra hunden kommer att göra - den kanske springer efter för den också vill ha bollen eller för att den tänker: "De där verkar ha roligare än jag och min matte/husse. Jag springer och kollar vad de gör därborta" och så vips har jag plötsligt två hundar att ta hand om helt själv, där den ena (ja, min hund) blir sur över att någon annan kommer och stör (1. Schnauzern jobbar tillsammans med matte. 2. Schnauzern har bollen/resurs och rätt hög dos resursaggression i sig. 3. Schnauzern riktar resursförsvarsbeteenden mot människor också därför är det viktigt att ge bollen i speciella situationer där man tänkt genom utgången och planerat för hur man ska kunna få den tillbaka).
Nä, inte mest optimalt.

Ett annat problem, den där självständigheten... Schnauzern kommer inte i första hand vända sig till sin ägare när den stöter på problem. Varken min eller de flesta andra schnauzrar som mer eller mindre motsvarar rasstandarden. Det gör att man måste tänka på följande när man försöker skvallerträna:
1. Det tar tid. Mycket längre tid än med många andra raser. Har du den tiden? Är du beredd på att lägga den tiden som krävs? Det finns andra metoder för hundmöten, tro mig.
2. Att få din hund att titta på dig är för mycket att begära för fort. Du har tränat och tränat som en galning i flera månader och ändå tittar inte din hund på dig? Ingen fara, kolla andra signaler. Kanske viker din hund ena örat? Eller bara öronkanten? JA! Den kontaktar DIG! Plocka upp detta, belöna, du är på rätt väg. Ge inte upp!

Men men... Mitt inlägg skulle inte handla om schnauzern vs skvallerträning utan om labben, eller hur?
Dock är vi... på rätt spår, ja. För jag har tränat "mina" (egentligen inte mina men de blir som mina när jag tillbringar tid med dem varje dag på jobbet) labbar till att skvallra på andra hundar. De är inte så där superduktiga än men på bara några få träningspass kopplade de synen (eller ljudet!) av hundar vi möter med möjligheten till att få godis - och det är ju precis det det handlar om. Har också tränat en människoglad wachtel för att skvallra på joggare - och där är vi faktiskt klara med träningen, det tog bara typ en vecka - nu flyger hon gladeligen till fotpositionen när en joggare kommer mot oss (dock inte heller labbe-tema, haha).

Just nu pågår ett annat projekt under mina arbetsdagar. Det sker rätt ofta att vi hör olika hundskall när vi är ute och promenerar. Naturligtvis reagerar hundarna, varför skulle de inte göra det? Du skulle säkert reagera på ett människoskrik i skogen också - kanske inte lika intensivt men lite i alla fall. Det senaste projektet är att betinga andras skall på samma sätt som en syn på en annan hund vid skvallerträning - andras skall blir kommando för att ta kontakt med mig. Det är inte alls svårt om man har en matglad labbe (eller matglad wachtel, eller ja... matglad border terrier också, för den delen, fast just de här två raserna är lite snabbare i reaktionerna så uppgiften är lite svårare för dig som tränare). Ni hör ett hundskall? BRA! Fram med beröm och godis. Ett till? JA! Duktig hund + godis igen. Snart kommer din hund titta på dig så fort den hör ett hundskall. Mycket praktiskt, vad? Då har man redan gått in i ett eventuellt möte med en stor fördel - hunden har tagit kontakt och inväntar vidareutveckling/vidareinstruktioner. Utnyttja detta! :-)

Varför har jag börjat med att berätta att jag tänkte skriva om "labradorträning" egentligen? För de jaktlabradorerna jag träffat har alla varit exempelhundar när det gäller vardagslydnadstips man får på "vanliga" hundkurser. De har varit som tagna ur träningsböcker om positiv förstärkning och att träna med belöningar. Man får ofta en "wow-det-fungerar"-känsla - allt vi lärde oss under instruktörsutbildningen (och lite till) fungerar precis som det "ska". Resultaten i vardagen syns väldigt fort!
Och visst finns det nackdelar med matglada och inte alltför snabba hundar men det är fördelarna jag har valt att fokusera på denna gång - och dessa har jag skrivit lite mer ovan.

Ska försöka forma ytterligare ett inlägg om hundmöten senare i veckan, denna gång baserade på mina erfarenheter med en viss terrier.