Vovve.net

söndag 28 juli 2013

Ett långt inlägg om ångest (jag skriver ut mig, varning: privat!)

Under min semester har jag insett att jag annars lever i vardag med ångest. Hundträning och -tävling är en del av detta, en av orsakerna. Och jag försöker förklara, repetera till mig själv: det spelar ingen roll att din hund "redan" är 3.5 år gammal och inte har en endaste titel (just det, har precis kommit på att den 6/7 tog vi oss genom en rallybana med tredje godkända resultat och har nu skickat in ansökan om RLD N), ni har roligt tillsammans och det är det som är viktigaste! 

Till höger och vänster läser man om förare med framgångar. Elitlydnad före 3 års ålder? Javisst. SM i agility med en hund på 3 år? Inget konstigt (naja, det kanske är lite snabbt ändå men just nu känns det bara som alla kan fixa det utom vi...). LPIII och rallymästare på en gång? Visst, inga problem. Tävlingsdebut när hunden fyllt "rätt" ålder och får tävla? Men vad tror du? Naturligtvis, vi måste hinna med så mycket mer!

Där nånstans finns lilla jag. 

Vissa veckor tränar vi flera gånger i veckan, vissa veckor knappt nånting. Alltså jag menar på klubben eller med någon träningsgrupp (agility, rally, lydnad, sök, spår). 

Jag har en schnauzer med snabbväxande ull och mjuk, hårdsittande päls - det kräver pälsvård och pälsvården kräver tid. 

Jag driver ett företag som tar mer än 40 timmar i veckan, det är ju inte bara rastning eller passning av hundar, det är bokföring, fakturering, inhandling av material (t.ex. arbetskläder som slits så fort att jag inte längre har någon förhoppning om att det finns hållbara kläder överhuvudtaget), inredning av bilen, marknadsföring, kundkontakt, svar på intresseförfrågningar etc. Det är en hel del jobb som man inte direkt får betalt för men som måste göras.

Jag läser till hundinstruktör. Projekt, bokläsning, inlämningsuppgifter, utbildningshelger, mejlkorrenspondens mm. Det är ett heltidsjobb i sig. Som jag dessutom betalar för så nånstans måste jag också utnyttja det och jag vill verkligen vara klar i tid. 
I utbildningen ingår praktiken med egen hund. Det kräver att den egna hunden är glad, pigg och redo. Svårt att få en pigg hund som vill träna mer om man har en hund som redan är med på så mycket som Schnauzern. Rastningar, träningar, nu också tävlingar... Och så vanliga promenader ibland, där vi bara är. Eller träffar en hundkompis och strosar lite runt utan bekymmer. Eller tar en dopp i Mälaren. Eller tittar på änder och måsar i stan.

Schnauzern är min första egna hund. Visst har jag hunderfarenheter från förut men det är inte samma sak. Brukshundklubben fick jag reda på efter jag skaffat Strike, tidigare hade jag ingen aning om att nånting sådant funnits. Inga brukshundklubbar i gamla hemlandet, nej. 
Hundsport visste man lite om innan men det är först för ca 2.5 år sedan som jag började upptäcka denna värld - klart man inte kan förvänta sig superresultat från träning och tävling om man inte har mer erfarenhet, eller? Man kan inte veta om man föredrar en gren framför en annan om man aldrig provat bägge, eller hur?
Så jag och Schnauzern testar oss fram. Det innebär att vi kanske aldrig kommer att samla på oss de titlarna som våra bekanta har, iaf inte tillsammans.  Vi gör lite av varje. Det tror jag inte leder till de bästa resultaten men är det det viktigaste? Man kan inte vara bra på allt.

Till slut är jag också fru till en underbar man som också behöver mig ibland. Jag var valt honom och han har valt mig, vi bor i en egen lägenhet som behöver tillsyn ibland, vi har blommor som behöver vatten, näring, jord, sol, skugga... You name it! Och dammet kommer inte försvinna av sig själv...

Nu har jag biktat mig och nu har jag avslöjat mer än jag egentligen ville men det känns bra. 
Och jag tror det är helt normal känsla i vuxenåldern, att inte räcka till. 

Tar en paus. Tar ett djupt andetag. Andas ut.

Det viktigaste är att jag och hunden har roligt och att vi kan avbryta och vila när vi känner att det blir för mycket. Jag är bara en människa, Strike är bara en hund. 

Han verkar nöjd även som en vanlig gårdshund vid en sommarstuga i Hälsingland. 

3 kommentarer:

  1. Känner igen mig i det du skriver och jag tror att vi är långt ifrån ensamma!

    SvaraRadera
  2. Jupp, så som du känner, känner nog MÅNGA fast de inte skriver ut det ;) Själv är man likadan fast stressen i vardagen beror på att jag inte lyckas lösa den på ett bra sätt. Tror det är viktigt att man inte stirra sig blind på alla forum, bloggar och uppdateringar. Tror också det är viktigt att man rannsakar hur mycket energi man lägger på just nätet för det är där jag tror problemet faktiskt ligger.

    Jag märker på mig själv att om jag är inne på nätet med "måtta" (inte lätt då jag lätt fastnar ;) ) så blir även stressen och pressen mindre. Låter löjligt men i mitt fall är det så. Jag har även märkt att stressen minskar om man inte uppdaterar och skriver om varenda liten sak som man gör. Man försöker helt enkelt leva "lite mer som förr" utan att delge alla vad man pysslar med, för bara det tycker jag skapar en inre stress. Jag uppdatera fejjan rätt flitigt förut, men idag försöker jag bara gör någon uppdatering/dag, om ens det.

    För att få till det tänkte så brukar jag tänka på att snusern i mitt fall finns här och nu, så det gäller att utnyttja all tid jag har med honom NU för SEN är det försent. Han lever inte många år (jämnfört mot oss)och att känna pressen att prestera tar bort glädjen i att vara hundägare. Det du skriver om att testa på lite av varje är ju ultimat :) Jag gör samma sak. Min har inte förutsättningarna till att prestera i elitnivå, men vi har möjlighet att testa på det mesta som jag tänker ta med mig till nästa hund :) Pinnar vi plockar och ev. några titlar är bara en bonus och ett kvitto på att jag tränar honom rätt.

    Så som du skriver i slutet, pausa, ta ett djupt andetag och andas ut. Se till dig och din hund, vad NI tycker är kul resten kan kvitta! Hoppas du kan finna din väg att stressa ner och inte känna omgivningens press i tid och otid. En press som vi alla tyvärr hjälps åt att bygga upp.

    Sv: Berlingon är en av "skall testa köra" bilarna redan ;) Tack för infon angående AC:n, den skall jag vara observant på.

    SvaraRadera
  3. Känner också igen mig mycket i det du skriver. Men som du säger, det viktigaste är att man har kul ihop med sin hund och att man trivs tillsammans. För vad är egentligen de där titlarna värda? ;) Det finns så mycket mer som är viktigare!
    Kram!

    SvaraRadera