Packade väskan för att gå en sväng till närmaste skogspartiet och slå ett lager där. Tanken var att hunden skulle käka lite märgben (är inte så sugen på att ha det inomhus, alltså jag, inte hunden) och jag skulle läsa klart SKL inför helgens utbildningssammankomst.
Vi är på väg och plötsligt svänger hunden, med nosen mot marken, tittar på mig från under luggen med en frågande blick: "Kan vi går här? Jag känner nåt" så jag låter honom göra det (först glädjehopp, sen spår) - och vad visar det sig det var? Grannen ovanifrån sitter och solar uppe på stenarna ;-)
Nej, tack lille hund, jag tror ingen av oss vill vara speciellt social med den andra ;-)
Slutsats: vi har genom våra spår och sökpass de senaste veckorna lyckats väcka intresse för mer eller mindre främmande folk i skogen ;-)
Positivt intresse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar