Dagens tur med spark (inte så himla lyckad men roligt hade vi ändå)

Det är jättesvårt att komma ut med en spark och en medelstor hund från lägenheten utan att göra ett enda ljud i trappan... Jag försökte verkligen men lyckades inte så bra. Ber mina grannar om ursäkt för att vi kanske väckte någon lite för tidigt ;-)

Hur som, det blev dags för att prova sparken själv utan Husse. Selen åkte på Schnauzern och först var han lite missnöjd men snabbt glömde att han hade den på. Ut. Vägen till närmaste skogsområdet är ganska svart så där fick jag bära sparken lite samtidigt som jag försökte hålla Vovven kopplad (han har skapat sig en dålig vana att leta upp rådjur här på morgonen och jag vill verkligen inte att han ska lyckas att sticka efter dom flera gånger - för tyvärr har det redan hänt, han har stuckit och jagat... 100m och sen tillbaka men ändå, fy på dig, hund!).

Nackdelen med att en sparktur under dagens första promenad är faktum att min lilla hund är så van vid att just den promenaden består i stort sätt av nosande och kissande rund och det är först under lunchen eller senare som man tar tag i träningen.
Så jag släppte honom för att låta honom göra vad han ville en stund - jaha, då ville han inte gå iväg och nosa utan höll sig nära och tittade på mig med sin vad-gör-vi-nu-matte-blick...
Då kändes det som dags att sätta fast linan och försöka sig på draget. Först gick det inte så bra, Schnauzern ofokuserad. Försökte sig på alla möjliga trix UTAN det som jag egentligen ville att han skulle göra. Så fort han mötte linans motstånd stannade han och försökte rätta till sig - precis som han gör när vi stannar för att han drar i koppel, fast nu gällde det ju att dra med full kraft! ;-)
Och så ville han vara nära mig, gärna trava i fotposition (jaha, som om det var helt uppenbart att det är så man gör på vanliga promenader, haha) - då bytte jag taktik och bestämde att det var dags för lite tomkörning med endast spark bakom Schnauzern och matte springandes bredvid hunden. Det funkade - fast han stannade några gånger när han kände att han drog nåt. Efter en stund jämnade han tempot och det blev bra :-) Ok, första steget avklarat, hunden kan dra en tom spark utan att gå runt och fundera på varför ;-)

Så fort jag ställde mig på sparken och började kicka vände dock Schnauzern och försökte med sin fotposition igen (suck!). Det blev lite tomkörning igen tills vi kom till ett ställe med helt plant underlag, nämligen is ;-) Då fick Matte världens underbaraste idé, lämnade hunden på "vänta", tog hans boll ur fickan och gick iväg med den. La den på marken lite längre bort, helt säkert på att jag skulle få full fart på hunden på det sättet. Och fel hade jag INTE! Vad jag däremot inte räknade med är att jag måste kunna svänga i full fart och måste kunna bromsa direkt när Vovven kommer fram till bollen för då tvärstannar han och om jag inte lyckas stanna kör jag rakt in i rumpan på honom.
INTE BRA
Det slutade med att jag tappade balansen i svängen och för att undvika att ramla direkt på isen och riskera att köra in i hunden ändå flög jag in i en snöhög vid sidan om stigen. Fick en ska-jag-hjälpa-dig-matte-blick från lilla råttan men lugnade honom snabbt med skrattet som bara kom av sig själv. För komiskt måste det ha sett ut och förhoppningsvis sov alla i huset bredvid stigen så att ingen såg det där ;-) Nackdelen med att ha en viss typ av hund, ha mitt jobb och röra sig ute hela dagarna är ju att människor känner lätt igen en ;-)

Upp, skaka om snön (och isen), sätta broddarna tillbaka på plats, hitta mössan... Av med selen, på med halsbandet. Lös schnauzer = glad schnauzer. Resten av "promenaden" körde jag själv och han fick springa var han ville vilket resulterade i en lycklig hund joggande i fotposition med (nästan) viftande svans :-D

Hoppades på att han skulle vara trött när vi kom hem så att jag och Husse skulle ut och handla för att fylla på kylskåpet som börjar nu bli lite tomt efter jul men icke! Vi lämnade inte ens parkeringsplatsen när vi hörde hunden skälla - och det var den sortens skall som inte slutar förrän man kommit tillbaka, oavsett om det tar typ 5 minuter eller 2 timmar. Så vi tog honom med. Först fick han sitta en stund i bilen (skäller inte, väntar, gnäller lite) och som belöning kom en stund på Zoomarknad där vi plockade en dummy, en VGW-sele, några renben och massa färskfoder. VGW:n var ingen höjdare i schnauzerns ögon men dummyn och renbenen - mmm. Ögonen lyste upp på en gång :-D

Under tiden gick snön över i regn och vår fortsatt träning med spark ser ut som ett stort frågetecken... Jag tror dock inte att vintern håller på att ta slut redan nu och jag hoppas på mer av den härliga snön som var här före jul, riktiga kylan (älskar när det är kallt för då dyker solen upp också; inga chanser att se solen när det är 0 om det är vinter "på riktigt") och lite fritid att fylla i ;-)
Å andra sidan, min skäggiga vän är inte ens 3 år gammal så vi har tid. Det är inte så att vi tänker dö imorgon eller nåt ;-)

Sitter och planerar lite inför 2013. Kommer ett inlägg om det snart :-D
Bilden nedan är från vår "vandringstur" under julafton.

Och så en till, fast nu utan hund ;-)

Sparkpremiären, nya lekkompisen, kommande årsbokslutet och föreberelserna inför 12-slaget

Ställde larmet på kl. 6 för att dra med sparken och hunden på vår första tur men orkade inte riktigt resa upp mig fast jag vaknat före larmet - Vovven sov så fint på sin gamla filt att det hade varit en synd att väcka honom då.

Vi sov till 8 och tog sparken efteråt. Ingen dragsele än så länge, ville bara låta honom springa bredvid och kolla läget. Han var inte alls rädd för sparken, snarare tvärtom, han verkade tycka det var väldigt roligt :-) Bra, han kommer ihåg från i vintras när vi var hos Hussemor och han fick faktiskt dra lite själv!
Måste nu hitta några bra platser för träning... Imorgon bitti SKA vi upp tidigt och springa, det är ju lördag och på lördagar är inga människor ute före 7.30 här!

Schnauzern fick nu i dagarna en ny kompis. Det är en briardtjej på 7 månader som bor på vår gata. I familjen hade en briard funnits tidigare men gått bort för nåt år sen och nu har de den lilla, fina flickan som är så försiktig att man nästan skrattar (eller... inte alls nästan :-P!). Hon kan gömma sig mellan mattes ben när en dvärgschnauzer skäller mot henne fast han är rätt långt borta och kopplad - och fast hon är typ 20ggr större ;-) Men nu när hon fick lära känna min monsterhund är hon inte längre lika blyg. Hoppar på honom, tuggar i skägget (just det, han tuggar ju tillbaka för hon också har ett skägg, haha!), slår med tassar, nafsar i hälar... Och han blir bara glad.
Svårt att tro att det är samma schnauzer som för några veckor sen ville få bort henne från gatan för han tyckte hon var läskigt stor ;-)

Matte hade en hel del annat att göra också. Som resterande bokföring för att kunna avsluta året snart. Tråkigt, men nödvändigt. Nu är allt gjort som det ska, väntar bara på de sista betalningarna för året (räknar med att någon faktura inte blir betald före den sista ändå men nu vet jag att det inte gör så mkt så jag stressar inte upp mig lika mkt som det var förra året när det var dags för mitt första årsbokslut), sen är det dags att låsa böckerna och börja ett nytt år :-) Ett år då min yrkesutbildning börjar!! Längtar!!

Det smäller lite då och då här, ibland längre bort, ibland närmare. Om Schnauzern råkar stå passivt just i den stunden blir han lite påverkad/orolig men om det smäller när han är upptagen (och upptagen kan man vara med nästan vad som helst, speciellt när löptikarna i grannskapet luktar så gott) ser han helt oberörd ut.
Kanske nån uppgift att lösa vid 12-slaget?

God Jul!